Vad skulle han med en bultsax till, mitt i en av Europas storstäder? Varför behärskade han inte språket? Hur skulle han förmå sig själv att gå in i en järnhandel och fråga efter ein Bolzenschneider utan att få en tupp i halsen? Hans värsta farhåga var att det skulle komma följdfrågor. Till exempel om avsikt och prestanda. Avsikt och prestanda? Ja, alltså mer specifikt vad han skulle ha den till. Då skulle han behöva byta till engelska. Om han enbart gick in i butiken, hittade en bultsax och betalade i kassan, räckte över några sedlar och avslutade med Stimmt so, då skulle han säkert klara sig utan att börja stamma och kallsvettas. Om han däremot kände sig ifrågasatt, då skulle han genast lämna butiken med oförrättat ärende.

Hjärtat bultade, han räknade varje slag: han måste hinna fram innan det tusende.

Han kände sig som en tonåring som skulle köpa kondomer för första gången. Även om ingen kunde veta vad han skulle med bultsaxen till, var det som att alla visste. Det var bara det att ingen pratade om det, eftersom det var högst privat. Varför måste det finnas så många varianter? Räcker det inte med en sort? Gå in, plocka ner det du ska ha, betala, gå därifrån.

Han hade planerat allt utom själva köpet, men i kartappen såg han att det låg en Bauhaus-butik ett stenkast från järnvägsbron. Han tog en Über till varuhuset, allt för att undvika sagda bro i det längsta (den höll ett tag till), satt knäpptyst i baksätet och kollade ner i sin telefon. Han var inne på Bauhaus hemsida och granskade utbudet. Was suchen Sie? stod det i sökrutan. Bolzenschneider, skrev han och fick upp ett tjugotal resultat. Han sorterade dem utifrån stigande pris och såg en modell för trettiotre euro. Det kändes lagom, den dög nog.

Högst upp i listan, bland de billigaste varorna, såg han också ett rött hänglås. Just ett sådant hänglås som han och Hon hade köpt i en turistbutik intill Hohenzollernbrücke (den stora järnvägsbron över Rhen) fem år tidigare.

Hänglåset var ordinärt, tänk simhall. Innebörden var extraordinär, tänk evig kärlek. Staden var främmande för dem båda, inte vidare förknippad med romantik, men de hade just bevittnat nån sorts mässa i Kölnerdomen efter en dag sprängfylld av Currywurst och öl, Glühwein och julmarknader och ett besök på Lindts chokladmuseum där de hade exponerats för antika reklamplanscher som hade gjort dem båda sekundärkränkta.

Den sistnämnda känslan var dock snabbt ur världen. På torget nedanför Kölnerdomen gick de hand i hand och njöt av kärlekens tystnad. Hon brukade alltid prata, det var ett kroniskt behov, men inte där och då, på torget, hand i hand med honom, efter en dag sprängfylld av upplevelser; ett litet urval av de miljoner upplevelser som stod dem åter (tänkte åtminstone han).

Nycklarna låg och rostade på Rhens botten. Till och med på Nordsjöns botten? De hade kanske rentav tagit sig ända till Inverness i Skottland, där Hon kom ifrån. Det var omöjligt att säga vart nycklarna hade tagit vägen och det var förstås själva poängen. På tre hade de kastat nycklarna i floden. De hade räknat på sina respektive språk: han på svenska, Hon på skotsk gaeliska: ett (a h-aon), två (a dhà), tre (a trì). Förgäves hade han spanat efter hennes nyckel. Han ville se plumset, försäkra sig om att det verkligen var de två, gu sìorraidh.

I låsets lack, rött som ett sagoäpple, hade de gjort ett tafatt försök att rista in sina namn med nycklarna innan de gjorde sig av med dem. Den symboliska akten var inte bara till för dem: omvärlden skulle bevittna den och minnas deras namn. Andra lås skulle hängas intill deras. Lås skulle låsas fast i låsbyglar på andra lås och bli en del av den stadigt växande kärleksgemenskapen. Tusen och åter tusen hänglås på bron och dubbelt så många nycklar i floden och dess biflöden.

Hur skulle han nånsin hitta rätt lås bland alla tusentals lås? Han visste precis vad han skulle göra med det när han väl fick syn på det. Bron var bara tio minuter bort enligt kartappen och han gick med bultsaxen i handen som han gömde innanför rocken, som Raskolnikov med sin yxa, och nog kände han sig lite som Raskolnikov.

Ett godståg kröp förbi honom, gnällde på de trötta sliprarna. Han stod vid pollarna som förhindrade bilpassage till gång- och cykelbanan på tågbrons södra sida. Den gången hade de kommit från andra hållet, från Kölnerdomen till, och stannat precis i mitten. De hade kastat nycklarna mot strömmen och sagt något om att det var symboliskt och sedan hade de skrattat och hållit om varandra, hånglat lutade mot räcket med ett av alla hundratusentals lås. Hon hade stått med ena handen i byxfickan och Hon hade behållit handen i byxfickan mer eller mindre hela kvällen och det var det som i sinom tid hade gjort honom osäker och den osäkerheten hade vuxit med tiden. Var det verkligen en miljon nycklar som låg där på Rhens botten?

Och hur kom det sig, tänkte han, att Hon hade valt ett lås som såg ut som vilket som helst? Om Hon var osäker redan då, hade hon gjort rätt i att välja ett udda lås som hon lätt skulle kunna hitta tillbaka till för att låsa upp och kasta i tillsammans med nyckeln. Nu? Nu var det bara ett av flera röda hänglås på en kvadratmeter stor yta jämte en precis lika stor yta med i stort sett lika många hänglås i alla möjliga färger, däribland sagoäppelrött. En bit bort stod ett par och gjorde samma sak som han och Hon hade gjort en gång i tiden. Hatet växte inom honom. Han stod inte ut med att se alla lås. Tyngden.

Han var inte helt hundra, men han klippte bort ett rött lås med sönderskrapad lack. Det fick bära eller brista. Han hade nått point of no return. Han plockade upp låset och kastade skiten i Rhen, motströms som den gången.

Tyngden på bron ville ändå inte ge med sig. Stålet sjöng och betongen bullrade.

Han gick loss med bultsaxen i takt med sitt bultande hjärta och klippte sönder ännu ett lås.

Sedan ett till, och

ett till,

och

                                            ett till